Värt att veta om krisberedskap och krishantering

I krissammanhang görs ofta en grov indelning i före, under och efter krisen. Krisberedskap handlar om att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera kriser. Detta kan till exempel innefatta hur en krisorganisation planeras eller hur ett kommunikationsnätverk byggs upp, för att användas när krisen väl inträffar. 

Begreppet krishantering används ofta om det akuta skeendet, det vill säga då man hanterar krisen genom att försöka bemöta behoven i samhället och minimera konsekvenserna av händelsen. Detta kan exempelvis handla om att släcka bränder eller ta hand om skadade efter en olycka.

Vanligt förekommande aktörer inom både krisberedskap och krishantering är kommuner (inklusive räddningstjänst), Polisen och länsstyrelser – men även privata företag och medborgare är delar av beredskapen och hanteringen.

Här listar LTH-doktoranderna Tove Frykmer och Maja Svenbro några grundläggande begrepp som kan vara bra att känna till.

Beredskapslager

Beredskapslager i form av stora statliga lager med till exempel livsmedel eller råvaror att plocka fram om något händer är sedan början av 2000-talet avvecklade i Sverige. Generellt gäller ansvarsprincipen (se nedan) även för beredskapslager: Den som har ansvar för något i vardagen har det även vid kris, och detta ansvar gäller även för egna försörjningskedjor.

Individens ansvar

I Sverige har alla ett gemensamt ansvar för krisberedskapen. Det förväntas att varje enskild individ gör vad hen kan för att skydda sig och sina närmaste mot olyckor och större händelser.

Om det blir ett långvarigt strömavbrott eller någon annan allvarlig störning i samhället måste individen ha hemberedskap. Det betyder att man behöver kunna tillgodose grundläggande behov som vatten, mat och värme när samhällets tjänster inte fungerar som vanligt. Alla bör planera för att klara sig utan samhällets hjälp i minst några dygn, upp till en vecka eller längre om möjlighet finns.

Kontinuitetshantering

Med kontinuitetshantering kan organisationer snabbare återhämta sig från, och mildra konsekvenserna av, en inträffad händelse. Det handlar om att planera för att verksamheten ska fungera trots störningar, genom att till exempel kartlägga och identifiera beroenden av resurser som har att göra med viktiga verksamheter och processer, och genomföra åtgärder som minskar risken för störningar.

Kriskoll

Krisinformation.se är en webbplats med tips på hur individer kan förbereda sig för kris, och med bekräftad information från svenska myndigheter i samband med kris.

Myndighetssamordning

I Sverige ligger ansvaret för krishantering i första hand hos de närmast berörda, alltså den kommun som drabbas eller de sektorer av samhället som är inblandade.

Växer krisen behövs kanske stöd och resurser från ytterligare myndigheter på lokal, regional eller nationell nivå.

Det finns med andra ord ingen överordnad organisation som automatiskt får ett ansvar för hela händelsen, utan berörda aktörer – som kommuner, Polisen eller länsstyrelser – behöver samverka för att möta samhällets behov. Länsstyrelserna har ett särskilt utpekat ansvar för att skapa förutsättningar för sådan samverkan.

Även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar och kan exempelvis hjälpa att samordna aktörer under en kris eller ordna extra förstärkningar.

Risk- och sårbarhetsanalyser (RSA)

Samtliga statliga myndigheter, kommuner och regioner ska enligt lag göra en risk- och sårbarhetsanalys med jämna mellanrum. En RSA är en dokumentation som syftar till att identifiera risker och sårbarheter inom verksamhetsområdet, och ett första steg i kedjan med att reducera risker, minska sårbarheter och förbättra förmågan till att hantera kriser.

Samhällsviktig verksamhet

Samhällsviktig verksamhet är en sådan som kan orsaka störningar i samhället om den får ett avbrott eller upphör. Det kan även vara verksamheter som behövs för att hantera en pågående samhällsstörning.

Samhällsviktig verksamhet inbegriper både offentliga och privata verksamheter. Både privata företag och offentliga organisationer har ett ansvar för att identifiera vad som är samhällsviktig verksamhet utifrån det arbete som bedrivs inom organisationen eller inom det så kallade geografiska områdesansvaret.

I beredskapsarbete ingår att dessa verksamheter ska kunna upprätthållas och vara robusta om samhällsstörningar sker. Något som gör detta komplext är att samhällsviktiga verksamheter är beroende av att andra funktioner är i gång – beroenden som kan vara svåra överblicka och förutsäga.

Tjänsteman i beredskap (TiB)

Vissa myndigheter, såsom kommuner, länsstyrelser och MSB, ska ha ständigt anträffbar tjänsteman som vid allvarliga kriser ska kunna ta emot larm och larma vidare. TiB kan även ha i uppgift att initiera och samordna arbetet med att upptäcka, larma och informera vid allvarliga kriser.

Totalförsvar

Totalförsvar är all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig, och består av både militärt och civilt försvar.

Det militära försvaret omfattar Försvarsmakten och Hemvärnet, liksom ett antal andra myndigheter som har till huvuduppgift att stödja det militära försvaret.

Civilt försvar handlar om hela samhällets motståndskraft vid krigsfara och krig. Civilt försvar är inte en organisation, utan den verksamhet som statliga myndigheter, kommuner, landsting, privata företag och frivilligorganisationer bedriver för att göra det möjligt för samhället att hantera situationer då beredskapen höjs, det vill säga när Sverige är i krigsfara eller krig.

Med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde beslutade regeringen i december 2015 att Försvarsmakten, MSB och övriga berörda civila myndigheter ska återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret.

Som en del i detta arbete ska relevanta myndigheter, regioner och kommuner skapa en krigsorganisation och bemanna den med krigsplacerad personal, vilket innebär att en person tas i anspråk för att tjänstgöra på en specificerad funktion under höjd beredskap.

I Sverige råder också "allmän tjänsteplikt", vilket betyder att alla mellan 16 och 70 år kan kallas att tjänstgöra med plikt vid höjd beredskap. Detta kan exempelvis innebära att en person får i uppdrag att fylla ”luckan” efter någon som kallats in till det militära eller civila försvaret. Regeringen bestämmer hos vilka arbetsgivare allmän tjänsteplikt ska gälla.