Skogsvandringar kan minska björnrädsla

En ny metod att minska björnrädsla har tagits fram i samarbete mellan Lunds universitet, Mittuniversitetet, Sveriges lantbruksuniversitet och Norskt institut för naturforskning. Projektledare är Maria Johansson, professor i miljöpsykologi vid LTH, Lunds universitet.

Den handlar om att under kontrollerade former exponera människor med oro för att möta björn för djurets egen miljö tillsammans med en guide. Sjuttiofem personer i områden med björn svarade på lokala annonser och anmälde sig till projektet. Efter en skogsvandring i sällskap med en kunnig vildmarksguide avtog rädslan.

– Det finns en internationell samsyn om att björnar ska få finnas. Hur ska då förvaltade myndigheter hantera en situation där människor känner oro för att leva sida vid sida med björnar? Vilket bemötande kan skapa större trygghet?

Maria Johansson betonar att samhället måste ta hänsyn till samexistensens konsekvenser för människors hälsa och välbefinnande. Idag gör den att människor begränsar sig i sin vardag och till exempel avstår från att plocka bär eller svamp.

– Vi vill ge verktyg så att människor kan hantera sin oro och rädsla. Vår studie visar att om våra tankar kring ett björnmöte formas av en personlig erfarenhet av att under kontrollerade former vandra i björnens terräng minskar rädslan betydligt, säger Maria Johansson.
 
Ängslan styrs till viss del av hur sårbar en människa känner sig i förhållande till björnen. Sårbarheten är enligt Maria Johansson kopplad till olika komponenter. 

Den första handlar om hur farlig man tror att björnen är. Den andra berör kunskaper om hur förutsägbar djuret är. Rädslan ökar om du befarar att björnen kan dyka upp när och var som helst. Men den avtar om du vet vilken terräng björnen gillar. Vad den äter och var den söker sin föda olika årstider. Vilken tid på dygnet björnen är aktiv. Och hur björnen kan bete sig till exempel vid ett möte.
    
En komponent handlar om hur jag själv kan förväntas reagera. Kunskap om hur jag ska agera för att undvika björn gör att jag kan kontrollera situationen utan att drabbas av panik.

– Med kunskap och förståelse kring björnen kan jag undvika vissa situationer - om jag inte vill riskera att möta djuret. Björnen föredrar snårig mark, som en bärplockare inte väljer i första hand. Och så fort den får korn på människor sticker den normalt sett iväg, säger Maria Johansson.

Ännu en komponent är social tillit. Den handlar om tilltron till förvaltande myndigheter. Att de vill en väl och ser både till djurets och till människans bästa.

Tidigare har myndigheter gått ut med information om björn utan förståelse för människors känslor. Det har ofta varit enkelriktad information om ekologiska fakta förmedlade på stora allmänna informationsmöten i byar där invånarna oroat sig för traktens björnar, förklarar Maria Johansson.

– Vi satsar på kommunikation ute i naturen istället där en erfaren guide utgår ifrån deltagarnas behov, säger hon.

Den nya modellen för att ge människor verktyg att minska oro och rädsla bygger på samspelet mellan deltagare i små grupper och en erfaren guide med djup kunskap från skandinaviska björnprojektet. Den kunniga ledaren visar hur man ska agera i situationer där det kan finnas björn.

– Med några få personer som går tillsammans med guiden kan man uttrycka sin oro och få svar på sina frågor direkt när något dyker upp. Och det viktigast av allt är att man har konfronterats med sin oro och klarat av situationen, säger Maria Johansson.

Forskningsprojektet har utarbetat tre olika sorters vandringar i samarbete med Orsa rovdjurspark. I det skarpaste läget sker vandringen tillsammans med en forskare som guide, där björnen rör sig. Gruppen följer hur den sändarförsedda björnen rör sig och närmar sig djuret på ett systematiskt sätt. Då kan man via sändarens signaler uppfatta precis när björnen sticker. Och det gör den nästan alltid innan någon fått en skymt av den.

Denna vandring har störst positiv effekt, visar deltagarnas självskattning av farlighet, förutsägbarhet, kontroll och social tillit, men är svår att skala upp på grund av djuretiska skäl. Björnen bör inte störas i onödan.

En annan sorts vandring sker utan närkontakt med björnen. En så kallad simulerad approach. Guiden har gått sträckan tidigare och kan berätta hur björnen har rört sig. Det är möjligt att gå fram till platser där björnen till exempel har vilat sig. Denna vandring erbjuder större möjligheter att skala upp.

Den tredje vandringen äger rum i Orsa björnpark. Björnen är synlig i hägn, och blir föremål för samtal och guidens berättelser. Denna vandring gav minst effekt på rädslan, men alla tre varianterna gjorde att deltagarna fick bättre mentala verktyg att hantera sin oro och rädsla och därmed blev mindre begränsade i att visats i naturen.

Maria Johansson har själv gått en vandring och upplevt hur eländig björnterrängen är.
– Man klafsar genom våtmarker och kliver över fällda träd i snårig skog. Där trivs björnen långt bort från bär- och svampplockares idylliska stigar, säger hon.
 

Fakta|

”Human Dimensions of Wildlife, Controlled exposure reduces fear of brown bears” är ett unikt samarbete mellan ekologi, psykologi och Orsa rovdjurspark finansierat av norska miljödirektoratet.
Maria Johansson har arbetat tillsammans med Ole-Gunnar Støen som är forskare inom det Skandinaviska björnprojektet, docent Anders Flykt vid Institutionen för psykologi och socialt arbete, Mittuniversitetet i Östersund, docent Jens Frank vid Sveriges lantbruksuniversitet samt Sven Brunberg Orsa rovdjurspark och Länsstyrelsen i Gävleborg.