"Risk har blivit ett begrepp som företagen än mer tar hänsyn till"

Att pandemin blev verklighet var oväntat för många. Vad överraskade dig, som forskare i logistik och produktion?

– Jag blev förvånad över att pandemin slog så olika. I vissa branscher försvann tillgång till råmaterial och komponenter, och på andra håll efterfrågan, från en dag till en annan. Det blev också tydligt att krisen påskyndade övergången från traditionell handel till näthandel.

Hur har företagen kunnat återuppta sin tillverkning?

– Många katastrofer i vår värld är lokala till sin karaktär, och då kan det vara lättare att sätta in åtgärder. Pandemin slog till överallt på i stort sett samma gång. Det är en sak att starta upp sin produktion när en leverantör slagits ut, en helt annan att dra igång igen när många leverantörer i flera områden har drabbats.

Vilka lärdomar ser du att företag gör?

– I och med pandemin blev det många stopp på vägen hos företag som arbetar med globala försörjningskedjor. En del har frågat sig om coronakrisen är början till slutet på globalisering och globala försörjningsnätverk. Det kan vara att dra det för långt, men jag tror att en utveckling som gjort sig påmind de senaste åren förstärks framöver. Det handlar bland annat om reshoring, att företag tar hem sin produktion efter att ha förlagt den till bland annat Asien. Men här finns en tröghet, eftersom produktionsflyttar varken är enkla eller billiga.

Hur har företagen motiverat att de flyttar tillbaka?

– Skälen har under en tid handlat om att förväntade kostnadsfördelar inte infunnit sig, eftersom produktkvalitet och leveranssäkerhet ibland brustit. Dessutom har företagen ibland kunnat förbättra fabrikerna i exempelvis Sverige med hjälp av innovationer och rationella processer. Robotisering och AI kan förstärka den utvecklingen.

Svenska tillverkningsföretag – har de börjat göra något annorlunda efter coronakrisen?

– De senaste fem till tio åren har präglats av att företagen försöker skapa allt enklare försörjningskedjor. En del har valt att arbeta med tre olika geografiska nätverk parallellt för att sprida risker, och de kan då ha skilda nätverk för exempelvis regionerna Europa-Afrika, Nord- och Sydamerika och Asien. Handelshinder och miljöpåverkan är andra drivkrafter för att jobba så.

Men en värld med mindre handel mellan världsdelar är kanske inte en bättre värld?

– Det gäller att skilja på produktions- och distributionsnätverk. När du producerar kompletta produkter vill du ha korta vägar, för om materialflödena slås ut i produktionsledet kan du inte framställa färdiga produkter. När du väl har en färdig produkt kan du också distribuera globalt, åtminstone till regioner med fungerande marknad och transportmöjligheter. Så det handlar inte om att länder ska sluta handla med varandra.

Har coronakrisen inte satt fingret på extrem sårbarhet, som när vissa läkemedelssubstanser visade sig tillverkas i de hårdast drabbade delarna av Kina?

– Det är en extremt olycklig situation men inte så vanlig. Det visar på en problematik där företag inte har haft full kontroll på var leverantören producerar eller vilka underleverantörer de i sin tur använder och var dessa producerar. Idag sker på många håll en ökande kartläggning och analys av hela leverantörsnätverket för att skapa redundans och minska risker på strategiska ställen.

Vill företagen ha dina råd?

– Jag har blivit ombedd att diskutera försörjningskedjor och reshoring i olika sammanhang. Många har fullt upp med att hantera pandemins effekter just nu, men det är uppenbart att risk har blivit ett begrepp som företagen än mer vill ta hänsyn till.

Artikeln publicerades ursprungligen i LTH-nytt nr 2 2020.