Oklart om satsningar på krisberedskap ökar förmågan
Sverige satsar miljarder på krisberedskap. Syftet är att stå bättre rustade i händelse av kris eller katastrof. Men att ta reda på om satsningarna har effekt och ökar förmågan är svårt med dagens bedömningsmetoder, enligt en ny avhandling som istället föreslår ett nytt sätt att bedöma förmåga.
Kristina Lindgärde – Published 27 January 2020
”Vi måste stärka vår förmåga”. Detta och liknande uttryck hörs allt oftare i debatten, exempelvis när den stundande totalförsvarsövningen TFÖ 2020 förs på tal.
Orsakerna är framförallt en förändrad risk- och hotbild på grund av klimatförändringar och säkerhetsläget i omvärlden.
Situationen leder till ökade krav på samhället att klara av att hantera allt från översvämningar, skogsbränder och störningar i elförsörjningen.
Insatserna för att stärka samhällets förmåga att hantera kriser görs på både lokal, regional och nationell nivå och kan handla om allt från att köpa in utrustning för skogsbrandsläckning till att öva och upprätta responsplaner.
Checklista prioriteras framför effekttänk
Nu flaggar Hanna Lindbom, doktorand i risk och säkerhet vid LTH, Lunds universitet, att det idag läggs alltför stor tonvikt på att lista resurser.
Istället borde man prioritera utifrån vilken effekt på förmågan olika åtgärder förväntas kunna åstadkomma, resonerar hon.
Det perspektivet finns endast i undantagsfall idag.
– Min forskning visar att det finns väldigt lite resonemang kring att det man gör faktiskt leder till ökad förmåga, säger hon.
Sedan 2012 har hon kartlagt hur kommuner, länsstyrelser och myndigheter bedömer sin förmåga att hantera samhällsstörningar av olika slag. Undersökningen har skett dels i form av analyser av inrapporterade risk- och sårbarhetsanalyser, förmågebedömningar och handlingsplaner från 50 kommuner, länsstyrelser och myndigheter.
Dels genom intervjuer med 43 representanter från samtliga nivåer i krisberedskapssystemet. Resultaten presenteras i en avhandling som hon försvarar den 31 januari.
– Att fokusera på enbart resurser är problematiskt eftersom samhällets resurser är begränsade. Om ytterligare resurser inte bidrar till att minska konsekvenserna av olika händelser skulle pengarna ha kunnat användas till annat.
Nu är det dock svårare att försöka uppskatta de framtida konsekvenserna av olika samhällsstörningar jämfört med att lista de resurser och rutiner som finns på plats här och nu.
Saken blir inte enklare av att en av samma typ av kris sällan inträffar tätt inpå varandra och man kan få vänta länge på att se effekten av sina investeringar.
De stora skogsbränderna 2014 och 2018 är undantag.
Nytt sätt att se på förmågan kan underlätta
I sin avhandling presenterar Hanna Lindbom därför ett nytt sätt att se på och bedöma förmåga. Kortfattat handlar förmåga här om att positivt kunna påverka utfallet av en negativ händelse.
Utgångspunkten är att det ska bli tydligare om olika åtgärder för att öka förmågan faktiskt har effekt på konsekvenserna.
Det nya synsättet har testats i flera experimentella studier med 280 deltagare från 207 kommuner, länsstyrelser och myndigheter.
Resultaten visar att det föreslagna synsättet verkar fungera bättre som beslutsunderlag i det proaktiva arbetet med att öka responsförmågan.
Till exempel verkar det som att det blir lättare för beslutsfattaren att hitta balansen mellan att investera för mycket och för lite i att öka förmågan om de får stöd av en förmågebedömning som fokuserar på effekten av olika åtgärder.
– Min forskning ger starka indikationer på att vi bör fortsätta utveckla det här sättet att bedöma förmåga så att samhället i framtiden kan fatta mer informerade beslut om hur man ska öka förmågan att hantera kriser och katastrofer.
Svårigheterna och bristerna med att mäta effekt och konsekvenser av insatser i krisberedskap är inte unikt för Sverige utan förekommer i hela världen.
Forskningen har finansierats av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som såg ett behov att öka kunskapen om förmåga och förmågebedömning.