Kategorisering av människor motverkar visionen om en stad för alla

Byggnader som är avsedda för ”normalanvändare” kan samtidigt exkludera andra. De som drabbas är ofta äldre människor och personer med funktionsnedsättningar. Det menar Lilian Müller som nyligen har presenterat en avhandling om universell utformning i den byggda miljön i ämnet rehabiliteringsteknik. Hon säger:

– Trots att det har gått femton år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft, så ser vi ändå en pågående exkludering och diskriminering av personer med funktionsnedsättning inom stadsplaneringen.

Ett av problemen som Lilian Müller lyfter är att plan- och byggprocessen som ligger till grund för en ny byggnad eller miljö utgår från en typisk användare, en sorts normalanvändare.

– Det är tydligt att människor som har funktionsnedsättningar inte ingår i den definitionen.

Men det hade inte behövt vara så här, menar Lilian Müller.

Universell utformning bidrar till lösningar

Avhandlingen visar att byggprojekt som redan i planeringsfasen tar sin utgångspunkt i universell utformning – ett koncept som hjälper till att tänka in mänsklig mångfald i den byggda miljön – blir mer tillgängliga och inkluderande i sin utformning.

– Men det kräver att de involverade samhällsaktörerna har kunskap om universell utformning och att de är pådrivande i processen. De offentliga aktörerna behöver helt enkelt ta på sig ledartröjan för att uppnå inkludering och jämlikhet. Visionen om en stad för alla riskerar annars att försvinna i plan- och projekteringsfasen.

Ett annat dilemma som Lilian Müller synliggör är att de olika aktörerna inom ett byggprojekt, exempelvis byggbranschen och den kommunala organisationen, kan ha olika visioner och mål – något som kan ställa till det för människorna som ska använda byggnaden eller platsen.

– Det kan leda till ett demokratiskt dilemma där de sociala perspektiven försvinner och medborgarna drabbas, trots att det är människorna i staden som ska använda miljön. När marknadskrafterna får ta stor plats och kommunens krav och kontroller begränsas så minskar medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar av valda politiker.

Medborgarnas egna upplevelser

Men vad tycker människorna som ska leva och bo i staden? Skiljer sig deras upplevelser från planerarnas och exploatörernas visioner?

För att få svar har Lilian Müller gjort samtalspromenader tillsammans med 16 medborgare i tre svenska städer – en storstad, en mellanstor och en mindre stad. Under promenaderna delade invånarna med sig av sina tankar om hur stadens platser och byggnader ska vara möjliga att besöka för alla, vilka hinder de stötte på, vilka miljöer de uppfattade som välkomnande och inkluderande samt om de upplevde att de själva kan påverka miljöns utformning på något sätt.

Fysiska utmaningar som identifierades under samtalspromenaderna berörde bland annat avstånd, ojämna markytor, nivåskillnader, sidlutande gångvägar, transporter samt områden med blandad användning utan tydlig skyltning.

– Ett begrepp som gångavstånd behöver sättas i relation till individuella förutsättningar. För en del kan 500 meter i kuperad terräng rymmas inom definitionen, för andra är tio meter i slät terräng inte ett gångavstånd, säger Lilian Müller.

Speciallösningar och kategoriseringar

I alla tre städer var den ojämna marken och dess nivåskillnader problematiska.

– Trots byggregler som säger att gångvägar ska vara fasta, jämna och halksäkra täcktes en betydande del av städernas nybyggda ytor av en ojämn stenbeläggning. Även nivåskillnader, som enligt byggreglerna ska undvikas, var vanligt förekommande.

Intervjupersonerna stötte på flera exempel på speciallösningar och kategoriseringar. Rullstolsanvändare som hänvisades till ingångar på baksidan av husen, personalingångar eller varuintag – och de som lotsades till särskilt avsedda publikområden på teatern och bion.

– Känslan av inkludering är nära förknippad med möjligheten att fritt kunna välja vilken teater eller restaurang du vill gå på, eller att själv kunna välja vilken väg du vill ta för att komma dit du ska. Därtill förmedlade deltagarna att de upplevde att det är svårt att komma till tals och påverka de val som görs i stadsplaneringen. De behöver vara ihärdiga och gång på gång visa hur olika hinder försvårar tillgängligheten och användbarheten, säger Lilian Müller.

Under samtalspromenaderna framkom flera sätt att göra staden mer tillgänglig. Förutom fler bänkar, som nämndes av många, och parkeringsplatser som förutsättning att alls kunna besöka staden, så fanns det en allmän önskan riktad mot stadsplanerare och beslutsfattare: att se flödet i staden som en helhet i stället för att justera några entréer här och en gatukorsning där.

– Att kunna förstå, ha tillträde till och kunna använda den byggda miljön handlar i grunden om mänskliga rättigheter och jämlikhet. Hela den mänskliga mångfalden måste rymmas i stadsutvecklingen, säger Lilian Müller.