Samverkan – på vems villkor?

Samverkan är en del av LTH:s livsnerv. Vi utbildar främst för näringslivet och det omgivande samhället, även om en del stannar inom akademin. Denna kompetensförsörjning är enligt min mening vår viktigaste uppgift. Därför måste vi naturligtvis lyssna på våra avnämares behov, allt annat vore fel. Det betyder dock inte alltid att vi ska göra vad de säger. Vi ska lägga fundamentet för ett helt arbetsliv och ge grundläggande kunskaper. Naturligtvis ska vi även ge spetskunskaper och sammanfläta utbildningen med forskningen. Näringslivet har ibland mer kortsiktiga mål som vi ska balansera. Vi måste ömsesidigt förstå varandras behov och uppdrag. Därför gör vi nu ett omtag vad det gäller vår samverkan inom grundutbildningen och bjuder in till rådgivande grupper. Vi lyssnar! Men för näringsliv och andra gäller det att inte bara tänka här och nu, utan även på det framtida kompetensbehovet om ett antal år.

För forskningen är det egentligen samma sak, men här gäller andra förutsättningar. LTH lever till cirka två tredjedelar på externa medel, något som till stor del påverkar vår forskning. Jag är positiv till denna typ av medel som söks i konkurrens, men balansen måste vara rätt. Två tredjedelar känns för mycket. Samtidigt kräver många anslagsgivare mot- eller medfinansiering, vilket ytterligare gröper ur den sista tredjedelen. Detta gör att många forskare ägnar enorma mängder tid åt att skriva ansökningar och ragga pengar. Känns inte som ett effektivt användande av resurserna!

Nu finns förslag från statsmakterna att man ska börja mäta samverkan och detta ska bli en del av resursfördelningen till akademin. I och med att det är en uppgift vi har kan det ju kännas relevant. Då kan man ju fråga sig: Vad är samverkan och hur mäter vi den? Kan synas som en enkel fråga, men när vi sätter oss in i ämnet blir vi medvetna om problemen och konfliktlinjerna mellan olika typer av forskning: kalla det grund, nyfikenhetsbaserad, tillämpad eller innovationsdriven forskning. Politiken vill ha mer ”bang-for-the-buck”, men är det mer publikationer och citeringar de vill ha, eller mer innovationer och företag? Dessa behöver inte stå i motsatsförhållande till varandra, men de har ofta helt olika tidskonstanter och ges olika möjligheter!

När vi jobbar med näringslivet är det viktigt att vi, som jag sa vad det gäller utbildning, ömsesidigt förstår varandras behov och uppdrag. Rena utvecklingsprojekt bör ske som uppdragsforskning och betalas fullt ut av uppdragsgivaren. Om vi ska ha gemensamma forskningsprojekt måste de handla om mer långsiktiga frågeställningar. Frågeställningar som dock kan lösas snabbt med lite tur och skicklighet, men det kan också vara en del saker som tar "härifrån till evigheten". Akademin ska stå för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden i samhället och vara en resurs. Som en kollega brukar säga: det finns inget så tillämpat som en bra teori!

Akademin måste ta hänsyn till näringslivets behov av att skydda och utnyttja resultaten, men näringslivet måste samtidigt ta hänsyn till akademins behov av att publicera och göra sina resultat offentliga. Detta är lösbara problem om viljan finns. Men ibland måste anslagsgivarna, speciellt statliga sådana, stå upp för akademins oberoende. De måste vara med och hävda vår rätt att publicera, om än med fördröjning för att resultat ska kunna skyddas.

Jag är positiv till samarbete med näringslivet och har hållit på med det ända sedan min tid som doktorand under sent 80-tal och tidigt 90-tal, och jag har fortsatt hela tiden. Med ett fåtal undantag har det fungerat mycket bra. Det beror på ömsesidig respekt och förtroende mellan parterna. Låt oss jobba på det och inte hamna i evinnerliga diskussioner om kontrakt och Intellectual Property Rights, IPR!

Viktor Öwall
Rektor LTH

PS Jag har också nöjet att meddela att LTH har en ny vicerektor för Samverkan och Innovation: Charlotta Johnsson från Institutionen för reglerteknik.