Så kan Sverige slippa växthusgaser år 2050

En mer långsiktig styrning är ett måste om Sverige ska nå målet att inte släppa ut några växthusgaser efter år 2050. Det menar Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem och Annica Kronsell, professor i statsvetenskap i en ny rapport.

– Våra förslag gäller grundläggande frågor kring styrning och maktutövning. De är generella och torde vara oberoende av regeringens politiska färg.  Om välfärdssamhället var 1900-talets stora politiska projekt, så är hållbar utveckling en del av 2000-talets, säger Lars J Nilsson.
Detta behöver regeringen och staten bli bättre på, menar forskarna:

• Staten måste våga välja vinnare med utgångspunkt från vad vi vet om energiresurser, energibärare och tekniska lösningar.  Det går att veta vilka som är framtidens lösningar om vi ska nå nollutsläpp. Exempelvis är elektrifiering av transporter och industri viktiga åtgärder för att ersätta fossila bränslen. Och energieffektivisering är alltid en vinnare.
• Statens signaler till marknaden måste bli tydligare och mer långsiktiga. Politiska beslut, oavsett vilka, är det som skapar förutsättningarna på marknaden. Då har staten också ett ansvar gentemot investerare att minska den politiska risken. En väg dit är att skapa olika former av ”inlåsningar”, exempelvis genom lagstiftning om långsiktiga mål, eller breda politiska överenskommelser. Utsläppshandelssystem och elcertifikatsystem är också exempel på sådana inlåsningar.
• Vår politiska tradition med samråd och dialog med berörda intressenter och samhällsaktörer är en stor fördel för att säkerställa acceptans och demokratisk legitimitet för en långsiktig klimatpolitik. I den förda klimatpolitiken idag är denna dialog begränsad och i huvudsak inriktad på de dominerande ekonomiska aktörerna. Samråds- och dialogmekanismer behöver stärkas för ökat deltagandet och bredd i det samhälleliga engagemanget. Insyn och ansvarsutkrävande behöver stärkas genom bättre uppföljning och kontroll, exempelvis genom Riksrevisionen.
• Det behövs bättre samordning mellan administrativa nivåer, olika sektorer och politikområden. Tidigare erfarenheter visar på svårigheterna att i praktiken integrera olika politiska hänsyn över sektorsgränser, vilket reser frågor om den svenska förvaltningen är rätt organiserat för att genomföra en klimatomställning. Ett första steg kan vara att ge färdplaner och scenarioplanering en mer central och instrumentell roll för ökad sådan samordning och för utveckling av långsiktiga strategier för omställning.

Rapporten ”I ljuset av framtiden” har skrivit inom ramen för forskningsprojektet LETS2050 med finansiering från Naturvårdsverket, Vinnova, Energimyndigheten och Trafikverket.