Kustforskare rycker ut efter stormen

Det är en av de sista nätterna i oktober och klockan är halv fyra på morgonen. Stormen Babet härjar och de flesta försöker sova sig igenom vindens ljud, men kustforskarna på LTH är vakna. Kraftiga stormvindar i kombination med höga vattenstånd är en varningssignal för samhällena vid Skånes sydkust, och det är dit – till händelsernas centrum – som forskarna är på väg. 

Att observera förloppet på plats och följa vad som händer – när det händer – är en del av deras kunskapsinhämtning.

En säl som slungats långt upp på land under stormen Babet. Foto: Caroline Hallin

Väl på plats vid sydkusten ser de att vägar har underminerats och spolats bort, stora stenbumlingar från havets botten har slungats upp på land, bebyggelse har rasat och är på väg att flyta ut i havet, och en säl återfinns liggande på en gångväg nära vattnet.

Trots stormens tydliga åverkan blev inte Babet så kraftig som först befarats.

– Egentligen var inte vindhastigheten och vattenståndet så extrema. Men kombinationen av högt vattenstånd och höga vågor ledde till en erosion av en omfattning som vi inte sett på decennier i det här området, säger Caroline Hallin.

Använder satellitdata

Forskarna kombinerar satellitdata med sina egna mätningar för att utvärdera beräkningsmodellerna.

– Ju fler stormar vi observerar och gör mätningar på, desto mer träffsäkra blir våra modeller, säger Caroline Hallin.

Trots analyser som visar att det finns betydande erosions- och översvämningsrisker utmed Skånes kust så tenderar åtgärderna att skjutas på framtiden. Ett av skälen, förklarar Björn Almström, är att den senast upplevda stormen ofta blir en referens när kustskyddet planeras.

– Om den senaste stormen inte orsakar så omfattande skador skapas en känsla av att åtgärdsbehovet inte är så stort, säger han.

Väg som slukats av havet under stormen Babet. Foto: Caroline Hallin

För att få insikter i hur kommande stormar kan påverka kusten behöver fler stormar än den senaste tas i beaktande. Historiska data måste också ingå i beräkningsmodellerna, förklarar forskarna.

För att bidra i kustskyddsutvecklingen samarbetar LTH-forskarna med kommuner, näringsliv och olika samhällsaktörer. Men det är inte enkelt att fatta beslut om skyddsåtgärder när flera perspektiv ska förenas. Caroline Hallin förklarar att bevarandet av naturmiljön ska samspela med sociala, ekonomiska och politiska aspekter.

– I möjligaste mån bör man arbeta med naturbaserade lösningar. Till exempel kan befintliga sandstränder och sanddyner förstärkas genom att sand transporteras till eroderade områden, så kallad strandfodring. Då får man ett kustskydd som även kan ge höga natur- och rekreationsvärden. Men på vissa platser är en sådan lösning inte möjlig, och då kan till exempel en konstruerad skyddsvall med naturanpassad vegetation vara den bästa lösningen.

Experimentvall i Falsterbo 

För att få kunskap om vilken typ av vegetation som bäst står emot en stormflod pågår ett projekt med en experimentvall i Falsterbo där växter av olika slag har planterats på vallen. När växterna har rotat sig ska vallen utsättas för vågor med hjälp av en vågsimulator.

– Traditionellt används gräs på vallar, och kunskapen om gräsets motståndskraft mot vågor är väl känd, men gräs ger en låg biologisk mångfald, säger Björn Almström.

En hårt eroderad strand. Foto: Caroline Hallin

Hur väl annan typ av växtlighet än gräs står emot vågverkan vet forskarna inte så mycket om ännu.

– Generellt så ger glesare vegetation ett sämre skydd, men samtidigt kan en gles växtlighet med varierande artsammansättning öka både biodiversiteten samt vallens motståndskraft mot exempelvis torka, säger Björn Almström.

Redan dagen efter den nattliga exkursionen är forskarna tillbaka på stranden.

– Precis som vi observerar stormen, följer vi hur snabbt dynerna byggs upp igen av naturens egen kraft. På så sätt får vi bättre kunskap om det naturliga kustskyddets egen motståndskraft, säger Caroline Hallin.