”Det pinsamma var ju att glaset sprack”

Sven Thelandersson, professor emeritus vid Avdelningen för konstruktionsteknik, tog häromveckan en promenad med Maddie Leach, universitetslektor vid Enheten för konsthantverk och fri konst, Göteborgs universitet.

Vad de talade om nere vid sjön Sjön?

Jo, ett offentligt konstverk som skulle vara framtidsvisionärt och hysa ett vattenfall, men knappast blev en ingenjörsframgång. Närmare bestämt handlade samtalet om LTH-fontänen, ritad av arkitekt Klas Anshelm och skulptören Arne Jones, ett verk som konstnären Maddie Leach idag forskar på.

– Länge fanns en vilja att sopa historien om fontänen under mattan, för den var pinsam för en teknisk högskola. Nu har Maddie fått bilder och besiktningsprotokollet för ett verk som aldrig fungerade men godkändes av namnkunniga LTH-ingenjörer, säger Sven Thelandersson.

”Tekniskt möjligt att få igång LTH-fontänen”

I mitten av 1990-talet togs glaset bort från fontänen och särskilda linor sattes upp för att markera var vattenytan hade kunnat stå.

Sedan dess har det gått nästan 30 år. Är det läge för en LTH-alumninsamling för att rädda fontänen, och skulle det ens vara tekniskt möjligt att få igång den?

– Ja, det skulle kanske vara en idé … Men det skulle bli ganska dyrt. Under 1990-talet gjorde Akademiska Hus en uppskattning som landade på omkring 1,5 miljoner kronor. Bland annat ingick nytt laminerat glas som tål vattenrörelserna. Fogningen var ett osäkerhetsmoment, men vi vet ju att det finns teknik som klarar stora vattentryck.

Hitta proffs på glasbyggande och tätning

När prislappen blev så hög orkade ingen ”ragga ihop pengarna”, enligt Sven Thelandersson.

– Ska fontänen fungera i framtiden måste man också förstärka de paraplyliknande stolparna. Och man skulle behöva hitta proffs på glasbyggande och tätningssystem. Hur detta klarar sig över tid i utomhusmiljö är ändå en osäkerhet.

Redan när LTH-fontänen stod ny var huvudproblemet att tjocka, massiva glasskivor användes. En av LTH:s ledande profiler – professor Bertram Broberg – ska ha använt ”det senaste inom brottmekaniken”, alltså forskning kring vad som händer om stål eller glas spricker, när han granskade konstruktionen och ändå hann konstverket knappt tas i drift innan det slutade fungera.

– Det pinsamma var ju att glaset ändå sprack, säger Sven Thelandersson.

Klas Anshelm och Arne Jones under invigningen.

Ropen skalla, daghem åt alla …

Företaget som konstruerat ”paraplyerna” ville inte erkänna sitt fel, berättar Sven Thelandersson – och rykten om slangbellor och sabotage kom i svang:

– Det föreslogs från något håll att vänsterstudenter hade kastat sten på fontänen, för att de hellre ville se daghem åt alla.

Sven Thelandersson var som V64-student med om inflyttningen i V-huset, och träffade då arkitekt Klas Anshelm, som idag nämns som en av Europas ”stora” arkitekter, bland annat för sina numera K-märkta tegelbyggnader på LTH:s Lundacampus.

– Vi följde Anshelm i spåren, och jag kommer ihåg att vi stod i labbhallen med ett stort fönster mot öster. Därigenom såg vi ut på åkrar och lantbruk som bedrevs. Titta här, sa Anshelm … Här kan man bygga ut ända till Tomelilla. Och så blev det ju nästan.

Pinsamt eller pikant?

Idag illustreras LTH ofta med fontänen av Anshelm och Jones – exempelvis i LTH:s powerpointmallar som kommunikatörer och grafiska formgivare tagit fram, och som alla anställda kan ladda ned på intranätet LTHin.

Fontänen är inte längre en pinsam, utan kanske snarare intressant, historia?

– Det är som med Nimis. Verket är kanske inte så mycket i sig, men en happening har inletts.

Bilden av Klas Anshelm och Arne Jones är hämtad ur boken "Klas Anshelms samlade arbeten" av Per Qvarnström.