Homo Technicus har speciellt utvecklats under trycket från fyra omgivningar – savannen, boplatsen, klimatet och hästen.
Bakom tillkomsten av människan ligger ekologiska förändringar i den livsmiljö där hominiderna (förmänniskorna) fanns. Dessa förändringar
gäller både fauna och flora. Hominidernas styrka var deras förmåga att anpassa sig till de miljöförändringar som uppstod.
När skogarna krympte in, drevs hominiderna ut på slätten och kom där i konkurrenssituation med rovdjur av olika slag. De hotades också av dessa. Svaret på detta blev en bättre social organisation och utvecklingen av en vapenteknologi. Denna utmaning som rovdjuren innebar, kartläggs av Lars Werdelin på naturhistoriska riksmuseet, som påvisat sambanden mellan hominid och rovdjur. Detta samband var en betydelsefull utvecklingsfaktor, som hittills inte uppmärksammats men där nu Werdelin öppnar en ny dörr till förståelsen av utvecklingen.
Genom samordnade studier av skelett från hominider och rovdjur har Werdelin utvecklat en hypotes som pekar på en ändrad styrkebalans mellan dessa två grupper. Till att börja med var hominiderna underlägsna rovdjuren men med vapenteknologins hjälp fick de bättre möjligheter att klara sig. När släktet Homo (människan) dyker upp finns det en fastare social organisation och bättre beväpning,
sannolikt som svar på rovdjurshotet och födokonkurrensen.
Vapenteknologin blir därmed en överlevnadsfaktor och en mänskliggörandets pådrivare.
Teknologin intar rollen både som överlevnadsfaktor och utvecklingspådrivare. Tekniken kan sägas vara ”människans moder” och armen, handen, verktyget/vapnet är första steget i människans skapande av det teknologiska samhället
Det andra stora tekniksprånget kommer med boplatsen. I samband med denna krävs dels transportekniken att föra hem föda m.m., dels att omhänderta saker på ett mer varaktigt och socialt organiserat sätt.
Vid vandringen mot norr, out of Africa, möter Homo Sapiens det kalla klimatet i Europa och Asien. Klimattrycket pressar fram ett otal innovationer som skyddar och hjälper den varelse som anpassats för
Afrikas varma klimat.
För 5 000 år sedan tämjde man hästen på Ukrainas stäpper. Den befann sig då på gränsen till utrotning. Med samverkan mellan människa och häst samt den teknologi som knyter sig till hästens utrustning uppstod en helt ny situation i samhället och för människan. Tekniska uppfinningar gjordes så att hästen blev styr- och ridbar. Dess drag- och bärkapacitet ökades och en ny hastighet uppnåddes. Den militära kraften ökades och möjligheten att skapa mer omfattande organisationer tilltog. Kommunikationer, handel och samhällsbyggande fick nya dimensioner.
Det ligger hög innovativ nivå i de många ”apparater” som hästen förstärks med. Betsel, sele, sadel, stigbyglar etc. innebär en teknologisk specialutveckling av stor betydelse. Om inte hästen överlevt, domesticerats och teknikkompletterats, hade samhället inte tagit ett så markant utvecklingssprång. Den tekniska hästen är en av de viktiga plattformarna i samhällsutvecklingen och en av teknikhistoriens stora händelser.
När hominiden lämnar den skyddande skogen för ett liv i det öppna landskapet är det en varelse med många svagheter. Hominiden är inte stark, snabb eller intelligent. Den kan inte kamouflera sig eller föda mängder med ungar. Hominidens enda stryka är att den har en handform som ger möjlighet för teknikanvändning. Det är denna egenskap som lyfter hominiden in i framtiden som människa.
LTH Lunds Universitet © 2020